Uncategorized

Den svenska folkmusikens utveckling

Under de senaste åren har Sverige erkänts som en av världens mest imponerande bidragsgivare inom popmusiken, med dess musikaliska artister och producenter som dominerar det samtida poplandskapet i hemlandet och utomlands. Med så mycket uppmärksamhet kring Sveriges andel i musikens framtid verkar det hög tid att vi tar en titt tillbaka på ursprunget till landets musikaliska känslighet. Vi hoppas kunna förstå bättre vad ”musik” i Sverige betydde före ABBA och Max Martin.

Den tidiga svenska musiken utgjordes främst av ballader och kulning, eller herdeutrop. Kulning är en sång som vanligtvis sjungs av kvinnor i syfte att kalla ner får och kor från de kullar där de betar. Det finns belägg för att dess användning går så långt tillbaka som till domesticeringen av djuren under medeltiden. Kulnings vokaliseringar präglas av många kvartstoner och halvtoner – som ofta kallas ”blå toner” – vilket leder till en spöklik, spöklik effekt.

När de inte var ute i bergen spelade svenskarna melodier på instrument som nyckelharpa och fiol. Nyckelharpa, eller ”nyckelfiol”, är ett traditionellt instrument som använder tangenter som drivs av nycklar för att ändra tonhöjd. Spår av instrumentets existens på en kyrkorelief på Gotland daterar instrumentet till 1350. Även om det var utbrett under 1400- och 1500-talen var det inte förrän i början av 1600-talet som nyckelharpa verkligen slog igenom, särskilt i Uppland.

I likhet med nyckelharpan, men mer strömlinjeformad i sin konstruktion, kom fiolen till Sverige i början av 1600-talet och blev snabbt det instrument som många musiker valde. Den är utan tvekan det paradigmatiska instrumentet i svensk folkmusik, som möjliggör såväl spänstiga polska sånger som lugna ”gånglåtar” eller ”vandringsmelodier”. Folkmusiker var kända som ”spelmän” och var en integrerad del av danser och ceremonier i svenska städer på landsbygden. Jämtlands Lapp-Nils, Bingsjös Pekkos Per och Malungs Lejsme-Per Larsson var alla älskade, virtuosa fiolspelare, även om de tyvärr aldrig spelades in.

Trots en våg av religiös fundamentalism som nådde Skandinavien på 1800-talet och som framställde musiken som syndig, fortsatte folkmusikerna att underhålla sina småstäder genom ljuvliga melodier och fingerfärdiga spel. Ändå var folkmusiktraditionen diffus och låtarna var inte särskilt väldokumenterade. Det var inte förrän Götiska Förbundet bildades 1811 som Sveriges musiktradition undersöktes och behandlades formellt som en viktig del av landets kulturarv.

Götiska Förbundet bildades strax efter Sveriges övergång till en modern konstitutionell monarki 1809. En grupp skandinaviska akademiker, som var nostalgiska över en svunnen tid, startade sällskapet för att främja litterära och poetiska studier, med sikte på att begrunda den skandinaviska forntiden. De såg de tidiga svenska agrarerna som okomplicerade, obefläckade och ursprungliga och hoppades kunna förstå dem bättre genom analyser av deras kulturella produktion. Svenska folkmusiktraditioner studerades och arkiverades följaktligen. Även om sällskapet var kortlivat (det upplöstes efter ett decennium av vila 1844) lyckades det sätta ljuset på landets musikaliska traditioner med Arvid Afzelius banbrytande antologi av folkvisor: ”Svenska sånger från antiken”.

I Afzelius antologi med sånger ingick några från Sveriges omfattande balladtradition. De svenska balladerna, som var lika mycket en del av Sveriges musikaliska arv som den instrumentala folkmusiken, var kända för sin poetiska, berättande kvalitet. Genren uppstod i slutet av 1700-talet med Carl Michael Bellman, som levererade sånger som i tonen varierade från romantiskt till satiriskt, från humoristiskt till elegiskt. Svenska trubadurer som Bellman föll kortvarigt ur modet på 1800-talet, men 1900-talet välkomnade en av Sveriges mest älskade trubadurmusiker: Evert Taube. Med sina första framträdanden på 1920-talet sjöng Taube berättelser om sin utlandsvistelse i Argentina och till sjöss, och ofta representerade han en längtan efter det romantiska landskapet i den svenska skärgården.

Även om Taubes ballader var populära ända in i mitten av 1900-talet, minskade intresset för folkmusik och musiker började träffas i informella sammanhang för att lära av varandra och utveckla sina färdigheter. Fiddling hade tidigare varit en ensam utövning, men under andra hälften av 1900-talet ledde sådana informella musiksessioner till att amatörmusikgrupper, eller spelmänslag, bildades. Dessa musikgrupper var främst lokaliserade i Dalarna och ansågs typiskt sett föråldrade.

Allt detta förändrades dock när 1960-talets ungdomar i Sverige förde med sig en roots-revival. Inspirerade av den våg av folkmusik som spreds i USA tog många unga svenskar upp nyckelharpa, fiol och dragspel och skapade sina egna spelmänslag. De spelade på vanliga TV- och radiokanaler och gav nytt liv åt en döende tradition.

I början av 1970-talet kom smaken för jazz, rock och pop och folkmusiktraditionen försvann långsamt från den svenska musikscenens förgrund. Nu kan vi hitta spår av både balladen och folkmusiktraditionen i alla hörn av landet. Musiker som Lars Winnerbäck är våra samtida trubadurer, som breddar balladtexterna till att omfatta politiska funderingar och samhällskritik, och i många städer finns det folkmusikföreningar som Folkmusikhuset i Stockholm, där gästerna uppmuntras att fiolspela och dansa. Med sommarsäsongen i antågande är det den perfekta tiden att sätta på lite Taube och sjunka in i en våg av skandinavisk nostalgi.

Källa: https://swedishpress.com/evolution-of-swedish-folk-music/

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.